søndag 1. mai 2011

Fongaard box review in Sound of Music

http://www.soundofmusic.nu/recension/fongaardelektrofoni

Bjørn Fongaard
Elektrofoni: Works For Micro Intervallic Guitar 1965-1978
Prisma Records 3xCD + DVD PRISMACD711

Av: Johan Redin

Skandinavien har sina säregna modernistiska pionjärer som fått vänta länge på sin tur: Rued Langgaard i Danmark, Rune Lindblad i Sverige, den atonale Fartein Valen i Norge – och i samma grannland hittar vi även Bjørn Fongaard (1919-1980) som tillsammans med Lindblad utmärker sig som en fortfarande högst aktuell inspirationskälla för dagens experimentella musikskapande.

För länge sedan hittade jag ett av Fongaards stycken av en ren slump på en av EMI:s volymer som dokumenterade 1968 års Nordic Music Days: ”Homo Sapiens, For Orchestra Microtonalis (Tape)”. Ett fullständigt fantastiskt stycke. Förgäves letade jag efter mer att lyssna på och till och med efter att internet kommit till encycklopedismens tjänst kunde jag bara finna ytterligare två tillgängliga kompositioner: den någorlunda kända ”Galaxy (For 3 Quarter-Tone Guitars)” och ”The Space Concerto (For Piano and Tape)”, båda på svindyra samlingsskivor i Philips’ serie Contemporary Music from Norway från 1968 respektive 1973.

Det är alltså rena julafton när Heine Onstad Kunstsenters etikett Prisma Records, med Lars Mørch Finborud och Lasse Marhaug som chefsarkivarier, tar ett samlat grepp om sin ikonoklastiska gitarrhjälte. Elektrofoni är en box som består av 3 fullmatade audioskivor samt 1 dvd med en dokumentär från norska televisionen, två dansföreställningar och en radiointervju. Till detta medföljer också ett häfte om 32 sidor med essäer, partiturexempel och pressklipp. Musiken, där det mesta av materialet kommer från privata tonband och inspelningar vid just Heine Onstad Kunstsenter, är varsamt mastrad av Helge Sten (aka Deathprod).

Idag betraktas Fongaard med rätta som en verklig pionjär inom den mikrotonala musiken, mannen som såg kvartstoner som en primitiv begynnelse i riktning mot oändligt delbar intervall. Han lät modifiera en elgitarr där halsen utökats med dubbelt så många band, det vill säga 24 istället för 12 band. Med denna så kallade ”Mikrointervallgitarr” ville han experimentera och nå fram till ”n- tonala universum”, skalor som strävar efter minsta möjliga intervall, betydligt mindre än kvartstoner, som delar oktaven i 24 lika delar där den tonala musiken har 12. Det låter onekligen som en tämligen analytisk approach, men Fongaards kompositioner är inte alls någon kromatisk forskningsresa som hos en Alois Hába eller de franska spektralisterna. Snarare påminner de ibland om något som Sonic Youth skulle vara stolta över, fast befriat från alla rockambitioner och skateboardromantik. Det handlar inte sällan om höga pickande ljud som, enligt vad Fongaard säger i radiointervjun, ”nästan närmar sig 0 i intervall”.

Men kanske ska jag akta mig för att nämna namn och associationer, musiken är inte bara svårbeskriven utan också omöjlig att bilda sig en uppfattning om innan man har hört den. På pappret ter sig allt exotiskt och vildsint med specialkonstruerade gitarrer som enligt märkliga partitur spelas med glasplattor, metallstänger och korta egendesignade stråkar. Men musiken utstrålar ingen destruktivitet eller estetisk obstruktion, den står som resultat av en inre övertygelse om en helt annan tonvärld som på något magiskt sätt uppstått ur en inledande abstrakt idé.

De mikrotonala verken känns otidsenliga, inte bara till formen. De bär inte de karaktärsdrag som man ofta hör i den delen av sextiotalets avantgarde som involverar bandkompositioner och specialkonstruerade instrument. Ju mer man sätter sig in i Fongaards biografi, ju märkligare ter sig bilden av honom. Jag inbillade mig länge att han förblev en kompositör i marginalen som likt Lindblad vandrade omkring i korridorerna utan att någon egentligen brydde sig. Fongaards verkkatalog är därtill absurt stor: 25 A4-sidor täckta med över 400 kompositioner, den övervägande delen ouppförda eller dokumenterade i enkla bandupptagningar på en fyrspårig Tandbergare som han själv stod för. Men Fongaard var ingen kuf, ingen outsider eller missförstått geni. Han var en flitigt anlitad studiogitarrist, dirigent, lärare och hovgitarrist i norska barnprogram under större delen av sextiotalet. Han har också skrivit mycket tonal kammarmusik och stycken för soloinstrument; han var mycket omtyckt om än att få, eller rentav ingen, under hans tid förstod sig på hans mikrotonala fixidéer. Professorn i komposition, Lasse Thoresen, berättar att när Fongaard i mitten av sjuttiotalet deklarerar att han lämnat kvartstonerna och nu ägnar sig helt åt intervall som inte längre är möjliga identifiera så var det inte utan att man ifrågasatte hans förstånd.

Dessa spekulationer kommer emellertid helt på skam när den retrospektiva boxen finns till hands. Tiden har definitivt kommit ikapp Fongaard. Inte för att våra öron fysiologiskt når fram till hans ”n- tonala universum”, snarare för att formen känns helt rätt. Jag hör utan vidare improviserad gitarr, tydliga ansatser till drones och rentav noise, utan att jag för den delen skulle placera verken inom dessa genrer. Det som för trettio-fyrtio år sedan lät spöklikt och antagligen kyligt, särskilt de omfattande verken – ”Elektrofonia, Opus 78” (i 7 delar) och ”Sinfonia Microtonalis, Opus 79” (i 5 delar) – låter i mina öron ambient och rumsligt. Båda är komponerade för det Fongaard kallar ”Orchestra Micotonalis” vilket i själva verket är bandslingor av inspelad kvartstonsgitarr som varieras i olika hastigheter. Oftast saktas det ned till nästan oändligt utdragna toner som tycks vagga mellan det varma och det metalliska.

Jag kan inte mer än innerligt hoppas att denna box blir till ett startskott för återupptäckten av Norges mikrotonala pionjär, till festivaler och avhandlingar. Det här är musik som är för dyrbar för att annekteras av finsmakare och baskerintellektuella. Fongaards testamente är att musik skapas av övertygelse, hur märklig den än kan te sig för samtiden – och framtiden.

Ingen kommentarer:

Legg inn en kommentar